Jag har fått kloka frågor om huruvida våra modeller för den öppna ekonomin på kort och medellång sikt under flytande växelkurs verkligen hänger ihop. Effekterna av en expansiv finanspolitik på kort sikt med flytande växelkurs beskrivs i avsnitt 6.5. Där är resultatet att en expansiv finanspolitik leder till högre produktion, högre ränta och växelkurs.

I avsnitt 11.4 kommer vi fram till att en expansiv finanspolitik inte har någon effekt på produktion och räntor på vare sig medellång eller kort sikt vid flytande växelkurs. Prediktionen om ingen effekt på kort sikt är inte densamma som i kapitel 6.5. Hur kan det vara förenligt med att jag påstår att modellerna hänger ihop?

Den centrala skillnaden mellan modellen i avsnitt 6.5 i förhållande till den i 11.4 är att vi i det första fallet antar att den förväntade nominella växelkursen är konstant. I det andra fallet antar vi att den förväntade nominella växelkursen ändras i samband med den finanspolitiska expansionen. Hur ändras den? Jo, vi tänker oss att förväntningarna om den framtida nominella växelkursen ändras till den nivå som är förenlig med att ekonomin är i balans på medellång sikt. (Detta är ett exempel på vad ekonomer brukar kalla rationella förväntningar). Vad menar vi med detta? Jo, ekonomin ska

1. Ha en produktion lika med den potentiella, Y=Y_n

2. Ha en ränta som är lika med omvärldens, i=i*

Varför kräver vi det senare? Jo, ränteparitetsvillkoret säger att om räntan avviker från den utländska så sker en kontinuerlig förändring av växelkursen. Därmed är ekonomin inte i balans.

De två kraven leder till att den förändring i efterfrågan som åstadkoms via förändringen i finanspolitiken helt måste kompenseras av en förändring i nettoexporten i motsatt riktning. Vi kallar detta undanträngning via växelkursen. Investeringarna kan inte ändras eftersom ränta och produktion är oförändrade. Kom ihåg att I=I(Y,i) där Y och i är oförändrade. Samma undanträngning uppstår vid fast växelkurs, fast då via att priserna förändras. Vid flytande växelkurs ändras inte priserna. Om ränta och produktion är oförändrade måste real penningmängde M/P vara konstant. Eftersom penningmängden M antas vara konstant (centralbanken antas vara passiv) måste P vara konstant.

Till sist, vad händer på kort sikt enligt avsnitt 11.4? Jo enklast är att notera att vi till skillnad från vad gäller priserna, antar att förväntade och faktiska växelkurser kan ändras omedelbart. Därmed finns det inget som fördröjer anpassningen. Därför ändras växelkursen till sitt nya jämviktsläge direkt efter förändringen i finanspolitiken. Undanträngningen sker därför direkt och finanspolitiken blir därför verkningslös.

I de två fallen, avsnitt 6.5 och 11.4 har vi alltså antagit olika saker om vad som händer med den förväntade framtida växelkursen. Vilket antagande är bäst? Det beror bland annat på hur permanent förändringen i finanspolitiken är. Om man antar att en finanspolitisk expansion, tex en ökning av G,  är permanent eller i alla fall förväntas gälla länge, är det inte rimligt att den förväntade framtida växelkursen är oförändrad. Då får finanspolitiken små eller inga effekter i enlighet med avsnitt 11.4. Om man istället antar att förändringen i finanspolitiken är tillfällig är det mer rimligt att den förväntade framtida växelkursen inte påverkas. Då blir finanspolitiken mer effektiv i enlighet med avsnitt 6.5. En temporär ökning av G får alltså större effekter på konjunkturen än en permanent. Detta är i linje med mer avancerade modeller och empirisk evidens.