”Förstärk inte upphovsmannaskyddet för att skivindustrin kräver det”

I lagstiftningen och den allmänna debatten har skett en kraftig omsvängning mot de s.k. fildelarna. För några år sedan kunde vem som helst, t.o.m. ministrar, ”erkänna” att de laddade ner musik och annat från nätet. Numera betraktas sådant som grovt brottsligt, på gränsen till att motivera fängelsestraff. Denna utveckling är olycklig eftersom det finns starka samhällsekonomiska argument för fri fildelning. Dessa argument bygger på att väldigt många individer kan ha fördelar av fildelning till låg kostnad. Vinsterna är spridda över ett stort antal individer som var och en dock vinner ganska lite. Erfarenhet och teori talar för att sådana spridda vinster har svårt att bli tillräckligt tillgodosedda när de står mot mer koncentrerade vinstintressen, i detta fall hos musik och filmindustrin. Det är möjligen (men inte säkert) sant att industrin förlorar stora pengar på kopiering och nedladdning. Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv är dock detta inte mer relevant än påståendet att Telia förlorar miljarder på att tvingas konkurrera med Telenor och Tele2.

Filmer, musik och programvara som kan spridas via internet är inte som andra varor. Den avgörande skillnaden är att en individs konsumtion inte direkt påverkar en annans möjlighet till konsumtion. Om vi äter en påse chips kan förstås inte någon annan äta samma påse. Om vi däremot lyssnar på en låt av Madonna via radio eller internet påverkas inte möjligheten för andra individer att göra detsamma. Samma sak gäller för ideer och uppfinningar – att en individ använder en ide påverkar inte möjligheten för andra att använda samma ide. Varor med dessa egenskaper kallas icke-rivaliserande – två individer behöver inte vara varandras rivaler när det gäller vem som ska ska konsumera.

I en analys av de samhällsekonomiska konsekvenserna av fildelning liksom av andra icke-rivaliserande varor, är avvägningen mellan vad som brukar kallas statisk respektive dynamisk effektivitet den viktigaste aspekten. Statisk effektivitet innebär att de produkter och tjänster som redan är utvecklade kommer till effektiv användning i ekonomin. För icke-rivaliserande varor innebär det att de ska vara gratis att använda. Användandet av ett nytt recept för en aids-medicin har till exempel ingen samhällsekonomisk kostnad och statisk effektivitet kräver att det tillhandahålls gratis. Det statiskt effektiva priset ska endast täcka kostnaden för själva pillret eller sprutan. Samma sak gäller nedladdningsbara filer, till exempel musik, filmer eller mjukvara. Statisk effektivitet kräver att själva produkten ska vara gratis. Endast förmedlingskostnaden, som på grund av den tekniska utvecklingen blivit nästan noll behöver täckas av priset. Varje hinder för fri nedladdning är därmed ett avsteg från statisk effektivitet och kan ge stora statiska välfärdsförluster.

Den dynamiska effektiviteten handlar om att skapa korrekta incitamament för att producera nya varor och tjänster. På en marknad utan subventioner är det priset på varan, efter det att den är utvecklad, som ger dessa incitament. Höga priser ger stora utvecklingsincitament och vice versa. För varor och tjänster som har höga utvecklingskostnader men låga produktions/kopieringskostnader uppstår en konflikt mellan dynamisk och statisk effektivitet. Det klassiska exemplet på detta är uppfinningar och ideer mera generellt men samma sak gäller uppenbart varor som kan spridas via fildelning. Statisk effektivitet talar för att priset ska vara (i stort sett) noll men i så fall finns små eller inga incitament att utveckla varan. Den samhällsekonomiskt optimala avvägningen mellan statisk och dynamisk effektivitet nås generellt inte på en oreglerad marknad och olika institutioner, som varusubventioner (t.ex för medicin), offentligt finansierad utveckling (t.ex univeristet) och marknadsregleringar (t.ex patentsystem och uipphovsmannaskydd) har därför vuxit fram.

Lagstiftningen måste sträva efter en rimlig kompromiss mellan statisk och dynamisk effektivitet. Om man inte, som till exempel med medicin, vill eller av praktiska skäl kan subventionera användningen kan en rimlig kompromiss nås genom ett begränsat upphovsmannaskydd. Begränsningen kan ske på olika sätt – en enkel och ofta rimlig väg är att tidsmässigt begränsa skyddet mot fri kopiering och fildelning. Det är här viktigt att notera att en utvidgning av upphovsmannaskyddet för redan existerande ideer och andra icke-rivaliserande varor har enbart negativa effekter på samhällsekononomin. Det är därför svårt att förstå sådana förändringar som annat än uttryck för intensifierad lobby-verksamhet från dem med andra intressen än konsumenternas välfärd för ögonen

Det är också värt att notera att ett starkt upphovsmannaskydd kan ha negativa dynamiska effekter på andra områden. Incitamenten att utveckla nya datorer och ny teknik för internet minskas förstås om höga priser på musik och förbud mot fildelning minskar efterfrågan på sådana varor.

Det är uppenbart för alla att kostnaderna för att kopiera och sprida musik och film drastiskt har minskat genom internet och relaterad teknikutveckling. Det är emellertid också klart att produktionskostnaderna påverkats av den tekniska utvecklingen. Högklassiga musikproduktioner kan numera åstadkommas på hemdatorer kompletterade med relativt billig extrautrustning. Förr krävdes dyr utrustning och tillgång till inspelningsstudio. Ett ytterligare slag av produktionskostnad är förknippade med hur musikskaparen tar del av och bygger på existerande musik, på samma sätt som uppfinnare av ny teknik behöver existerande teknik att bygga vidare på. Med fri nedladdning skulle dessa kostnader också sjunka: det skulle finnas mer att billigt och praktiskt lyssna på och ta inspiration ifrån. Med detta argument kan faktiskt ett för starkt upphovsmannaskydd minska den dynamiska effektiviteten. De fallande produktionskostnaderna talar därför för att upphovsmannaskyddet inte behöver vara så starkt att producenterna garanteras höga vinster.

För film är utvecklingen mer tvetydig. Å ena sidan har filmkameror och redigeringsutrustning fallit mycket kraftigt i pris. Å andra sidan har de totala produktionskostnaderna för storfilmer från Hollywood blivit uppseendeväckande höga. Vår bedömning är att fri fildelning (i världen) skulle kunna ha en avsevärd effekt på produktionen av av de stora Hollywood filmerna, medan effekterna på s.k. independent och Dogma filmer skulle vara blygsamma. Även när det gäller programvara finns exempel på mycket kostsam utvecklingsverksamhet. Men så kallad open source produktion har visat att även mycket komplicerad programvara åtminstone i vissa fall kan utvecklas utan upphovsmannaskydd.

Vår slutsats är att det finns starka skäl för att vara försiktig med att förstärka upphovsmannaskyddet. Om lagstiftarna lyssnar för mycket på film och musikindustrin och dess megastjärnor riskerar vi att inte fullt ut kunna dra nytta av alla fördelar som den tekniska utvecklingen fört och kan komma att föra med sig.